jagaralice.blogg.se

Det här med relationer, till sig själv, livet, vänner, partner osv. Det finns så många regler, känns det som i alla fall. En som jag ofta har stött på från andra (och mig själv) som i första hand riktar sig till kvinnor. Är rådet/regeln att du måste vara själv ett tag! Ta reda på vem du är utanför ett förhållande, var själv, bestäm, lev, bo, res och upptäck. Ensam!

Det låter ju super. Helt vettigt och logiskt skulle jag säga.

Men.

Som det blev för mig när jag var singel och fabulös så kände jag mig efter ett tag, ensam. Inte vilsen och rädd men ensam. Som knyttet i mumin sagorna. När jag berättade det här för random tjejvän så fick jag höjda ögonbryn till svar och ”- vadå? Måste du ha en kille för att må bra?”

Och jag bah ”-eh nee, men jag känner mig liksom oälskad och ensam.”

Kommer inte ihåg hur det slutade men just den grejen. Att vara beroende av någon annan för att må bra. INTE OKEEEEEJ!!! Du skola aldrig lägga ditt öde i någon annans händer! Du skola icke vara beroende av din nästa (eller nått).

Du skola vara ensam och stark! Och du skola klättra ensam på den vindlande karriärstegen!

Karriär.

Det är en annan grej. Som ska göras ensam och aldrig offras, inte för en kille och framför allt inte för familj och barn.

Skammen! Den enorma skammen växte bakom revbenen när jag insåg att jag ville ha en familj, på riktigt. En man och några kids. En grupp människor som älskar mig och som jag kan älska tillbaka och som jag kan röra vid och som rör vid mig. Några som jag kan lita på. Och barn, jag vill så gärna ha barn, dessa små underbara varelser som jag kommer älska så oändligt.

Åh den drömmen! Så otroligt hemlig, även för mig själv. Jag vägrade att erkänna att jag nog hellre vill ha en familj än en fantastisk karriär.

Det tog ett tag innan jag vågade se mig i spegeln och erkänna min skamliga dröm. Men som tur var så tittade spegelbilden lättat tillbaka på mig och sa ”- Det känns rätt.”

Åh den känslan när en kastar normer och regler åt sidan och titta in i hjärtat och se vad en egentligen vill. Jag önskar alla den känslan!

Jag hade som en idé om att jag skulle bli en fantastisk designer, skapa ett eget märke och göra ett namn för mig själv.

Men. Nej.

Det känns (för mig) barnsligt att tänka så nu. Jag har insett att det är viktigare att vara lycklig och lugn och tillfreds än att alla ska se en, älska en och framför allt bekräfta en. Jag jobbar gärna men det är ju liksom bara ett jobb, det viktigaste i livet enligt mig är att må bra och ha en massa kärlek omkring sig. Och lugnet! Att känna lugnet!

Sömman av kardömömman är, det är najs att gå sin egen väg!

 

 

Jag har andra ”karriärdrömmar” nu men vi tar det en annan gång.

Ofta får jag höra att jag inte får använda läder för att jag är vegetarian och att de organisationer jag skänker pengar till faktiskt inte hjälper någon osv osv. 

 

Har någon hört talas om många bäckar små? 

 

Måste en person vara allt, göra allt till 100%. Räcker det inte med att inte äta kött? Alla mina läderprodukter är secondhand och jag köper sällan läder, men det händer för det är ett bra material. Jag har nyligen gått övet till att bli vegetarian även när det gäller skönhetsprodukter. Räker inte det?

 

Utveckling tar tid, för alla kan jag tänka mig men jag vet att det gör det för mig i alla fall. 

När jag först blev vegetarian åt jag min pappas egenfångade fisk, jag slutade med det när jag blev 18. Och nu slutade jag att köpa produkter som är djutestade och inhåller ingrisienser från djur. Med ett undantag från solskydd. Räcker inte det? Måste jag stå ensam i kampen mot en mer rättvis köttindustri? Är vi inte fler som kan hjälpas åt? Och ni som äter kött och klagar på mina mockakängor? Är DU mycket bättre än mig? För att DU är konsekventi att förstöra planeten så mycket som möjligt? Vad gör ni för att värden ska bli bättre? Jag försöker i alla fall! 

 

 

 

 

 

Och ofta får jag höra när jag nämner att jag skänker pengar. " Amen du vet ju att typ inget av det man skänker kommer ju fram till personen som behöver det!!" 

Nej det är väll klart! De som jobbar inom organisationen måste ju också äta och reklam ( som är viktig ) kostar också pengar. Men jag resonerar så här, om en kvinna i Indien eller Afrika eller Bangladesh får 20 kr av mina 100 kr så är den så jävla mycket bättre än 0 kr. Eller? 

Jag har förstått det som att det är väldigt provocerande att jag som fattig student skänker pengar. 

 

Så sluta hacka på den som försöker och ransaka era egna liv! Vad kan jag göra utefter mina förutsättningar? kanske är du fattig och älskar kött, då kan du ju alltid källsortera ordentligt. Panta burkar, sluta kasta skräp i naturen. Det finns alltid något en kan göra. Framförallt så kan du sluta äta så mycket kött, kom igen det är inte så svårt. 

 

Jag tror att många av dessa sorts komentarer grundar sig i skam för att en själv kanske inte gör något bra. Men du behöver inte trycka ner andra för att du ska slippa ditt dåliga samvete.